Det finns en grej med våra svenska kändisar som jag inte riktigt vet om jag ska tycka om eller inte.
Jo, de är lite för tillgängliga för folket tycker jag. Lite för folkliga. Lite för normala.
Tjejtidningar brukar jämt tipsa en om att åka till New York och gå på trendiga caféer för att (om man har tur förstås) ”råka” springa på någon b-kändis från MTV. Här i Sverige är det a-kändisar, b- och c-kändisar som jämt själva springer på en vare sig man vill det eller inte. Rätt som det är så råkar man vid samma bord som någon halvdan kolumnist från Metro eller någon teddyboy fron någon skarp tidning.
Som idag, när jag och farsan och lillebror Johnny försökte att ta oss förbi de breda folkmassorna på Biblioteksgatan. Först var det någon skum programledare som bara farsan visste namnet på som försökte trängas förbi vår minivägg av barnvagn och Johnny och mig och min väska fullproppad av bok, smink och banan. Sedan fick vår stackars unge nästan en chock när Gunilla Pontén gled tätt förbi iklädd den ack så trevliga, och framför allt mycket smickrande i dagsljus helsvarta utstyrseln med blodrött som genomgående sminktema.
Gunilla, är inte du en stor designer? Borde inte du åka limousin istället för att trängas tillsammans med andra lördagsshoppare på Östermalm?
Det var som när man sprang på metallspelningar på Fryshuset och gitarristerna i banden blev kära i en – deras mystik och rockglans försvann när man såg dem utanför rampljuset.
Så, alla ni kändisar som läser min blogg. Jag vill att ni ska bli lite divigare, lite hemligare, lite häftigare. Jag vill kunna drömma om att vara som ni, inte upptäcka att vi har likadana matkassar från T-Jarlen.
Jag vill hem till Västerås. Där slipper jag trängas med kändisar när jag handlar sockerkaka till kaffet.
Och så saknar jag min älskling. Han jobbar förresten på en ny design till bloggen, har jag fått höra. Spännande, vad?
Nu ska jag fortsätta läsa min fina bok från förra inlägget. Höres, fint folk!
